Posted on Leave a comment

Kommer flyktingarna någonsin sluta att fly?

Kommer flyktingarna någonsin sluta att fly?

Vi har nu i några år i rad sett om och om hur det faller in barn kvinnor och män i Medelhavets botten. Människor precis som oss alla. Flyktingar precis som jag en gång i tiden var. När min modiga mor flydde med oss fyra små barn för mer än 30 år sedan så var det inte havet som hon behövde vara rädd för under den långa flykt färden genom ett krigs härjat nordöstra afrikanskt savann. Det var skräcken att bli attackerad av vilda djur eller ”vilda” soldater som höll henne sömnlös om nätterna tror jag. Hennes oros tankar pendlade mellan om vi överhuvudtaget skulle klara resan alls till vilken av hennes ungar hon kanske skulle förlora genom den farliga färden. Det måste ha varit rent av tankemässigt tortyr för henne då hon fick höra att det vart andra mammor vars liv råkat riktigt illa ut och slutat upp som rovdjurs mat bland annat hemskheter mödrar kan råka ut för i sådana omständigheter. Men tack vare att mina föräldrar hade sett till att vi barn vart väl vaccinerade sen tidigare därmed slapp åkommor samt min mammas utomordentliga flykt plan grundad i djup tron på den otroliga ”tur” vi kom att ha, klarade vi oss förbi flera äventyr, byar och länder in till storstaden Khartoum alla helt välbehållna. Därifrån vart det raka vägen flyg väg för att förenas med vår far i Sverige

Så om någon har aning om hur flyktingar har det där ute så är det människor som mig, som oss f.d. flyktingar. Vi av många förstår att det inte är lätt det som många familjer får gå igenom i flykten även om det var en annan tid och man hinner glömma mycket nu. Ibland undrar jag om vi alla människor inte vart flyktingar någon gång, bara man går långt tillbaka i tiden. Säkert har det vart någon i allas familj som på 1200 talet eller tidigare/senare behövt fly från/till ett annat område i världen för att få börja om på nytt undan hot och förföljelser av alla slags. Själv känner jag att flykten undan den kroniskt strukturellt dolda rasismen vi har i vårt samhälle här är den svåraste att fly ifrån även om jag med hela mitt väsen instinktivt vill hela tiden, Istället kämpar jag dock med att blotta den så mycket jag kan numera. Så länge jag är här så är det ett bestående kamp. På så vis också medvetet skapa en bättre förändring kring min närhet till att börja med. Annars förmodar jag att många flyktingar lyckas ändå generellt etablera sig väl in i sina nya hemländer, vilket är tröstande. Ändå är det tragiskt sorgligt när det inte blir så för andra familjer. Familjer som drunknar, massor med människor som förlorar någon älskad till Medelhavets botten. Det till och med skrivs och sjungs berörande vemodiga låtar i våra ursprungs hemländer för både offren och deras sörjande familjer. Här i väst har vi sett deras tragedi på tv nu så många gånger att det börjar kännas som på film, allmän dokumentär eller annat program som vi har syn på medan vi bläddra vidare till roligare underhållning.

På youtube kan man se hur många klipp som helst av den allra sista tiden som dessa människor levde innan deras stela döda kroppar fanns flyttande längst stränderna att hitta. I ett av de senaste klippen jag såg så vart det hjälp organisationer i närheten med gummi båtar som kunde assistera till att rädda liv. Men man kunde klart se i klippet att det inte pågick stort hjältedåds aktiviteter. Vilket fick mig att fundera lite på den som spelade in klippet på sin mobil och vittnade stillsamt allt detta tragik. Det har kommit att bli ett typiskt signum för vår tid det här med att reflexmässigt ta fram mobilen för att dokumentera, imponera eller rapportera framför att reagera mänskligt och lämpligt. Även inför döden. Hur tänker man när man ser människor som håller på och dör framför ögonen på en medan man spelar in live tänker jag för mig själv? Jag klandrar inte utan bara frågar för att förstå och är tacksamt medveten att jag slapp veta trots allt. Jag får fortsätta hoppas att vi människor är bättre än så här, men är samtidigt smärtsamt medveten om verkligheten som är långt ifrån de fina idealen vi vill gärna ha här långt bort från det tragiska.

Jag kan inte tänka mig hur offren måste känt inombords när de sett den passivitet som åskådade de i sina sista minutrar. Eller sorgligt nog så kanske tänkte de att endast vita flyktingar var värt att räddas och gav själva upp för tidigt? Outtalad rasism finns trots allt överallt även bland flyktingar. Jag vet inte hur de tänkte. Eftersom media sällan sänder oss deras egna berättelser utan rapporterar helst när de redan dött, håller på dör eller om storyns innehål passar oss åhörare lämpligast här. Men jag vet att många av de som konstant dör i medelhavet är från samma kontinent eller land som jag kom ifrån. Så det skär riktigt ordentligt i mitt och mitt folks hjärta varje gång jag hör om sådana katastrofala rapporter. Hur än tårarna svider i ögonen dock slutar det inte att drunkna barn och vuxna bara för det. Det fortsätter komma halv trasiga, slitna, fullproppade fiskbåtar lastandes desperata ungdomar och familjer om och om igen. När ska det sluta? Hur ska man få detta att sluta? Varför flyr de? Vad kan vi göra för att de ska sluta fly? Jag hör ingen som diskuterar dessa frågor öppet i någon debatt som komplement till de oändligt livliga argumenten för eller mot mottagandet av flyktingar eller gränssättningar. De som nämnt gränserna som lösning för det här problemet har hittills vart röster från högerextremister med deras grovt förenklade inhumana resonemang. Men nu har nästan alla andra politiker kommit ut ur deras krackelerade ”fina” åsikts fasader och förenats i gemensamma tankebanor. Äntligen så har de börjat smyga ut ur deras inre gömmor för den smyg rasism de förnekat inom sig själva länge och djupt ner. Frihet förtjänar alla trots allt. Snart kanske även de som flyr finner friheten? Det sägs ju att sanningen befriar…

De som fört debatten å dessa flyktingars vägnar däremot har tagit i väl för mycket med sympati propaganda som kanske har börjat att få bakslag nu. Vilket man egentligen inte kan hjälpa än att läsa det som signal om att huvud syftet med det kanske ändå var att väcka samvete därmed även intresse för det egna partiet samtidigt framstå som bättre och godare än resten. Så funkar väl politik kanske? Jag är inte expert i politiska system och kampanjer direkt. Jag bara observerar och illuminerar uppenbara beteenden och mönster jag ser från mitt perspektiv. Men kan inte heller hjälpa att undra varför det inte ska gå att administrera vår värld och system på ett mer genuint just sätt? Varför är vi så ovilliga att göra rätt och rättvist på riktigt här i väst? Det borde vara fler där ute som frågar sig den frågan på allvar med allt vad det innebär i form av uppoffringar eller justeringar i vårt system och därmed liv. Är det för att vi är rädda?

Eller är vi kanske inte bereda för riktiga förändringar helt enkelt får jag gissa.  Så förändringen får istället komma oss som överraskning liksom den gjort i politiken de senaste åren. Denna gång kanske från högre rättvisare makter istället får man hoppas. För förändring är ju vad livet själv handlar om trots allt, och det slipper väl ingen. Men varför har vi då moral och etik som ganska mycket styr våra politiska system om vi inte ens kan hjälpa flyktingarna innan de behövde fly men är så involverade när de väl flyr? Kanske är det ett självbedrägligt beteende om vår behov av att verka goda när vi egentligen bara rädda? http://fof.se/blogg/birgitta-forsman/var-narsynta-moral

Sällan får debatter som diskuterar orsaken till flykt och krig proper fokus i svenskt media. Man är så motvillig och rädd att ifrågasätta uppåt och tar istället för sig av obegränsad lidande genom att fokusera på stackars flyktingoffer trots att ingen särskild entitet verkar för att förändra deras situation till det bättre på ett allvarligt och långsiktigt sätt. Det är fritt fram för vemsomhelst att ta för sig av deras offerstatus som skänker den gode svensken ett gott rykte för så lite. Samtidigt vet vi att det inte är någon hemlighet att Sveriges stora kompis USA skapat grunden till allt detta elände. Hillary Clinton själv erkänner ju det med alldeles egna ord https://youtu.be/WnLvzV9xAHA. Clinton som nu är högaktuell som kandidat med möjligheten till att bli den första kvinnliga världs terroristen…menar presidenten vi haft är förstås mer fin putsad och omstylad som feminist ikon nu enligt den västerländska senaste trenden

Att hon är den enda kvinnliga kandidaten är trots allt den mest bidragande faktorn till att hon överhuvudtaget är en kandidat. Men sådana är våra värderingar här i väst som sagt. Som om de andra kvinnliga stats ministrarna i andra länder i världen vi har haft inte hade någon betydelse för kvinnliga framgångar i vår gemensamma kvinnohistoria? Men det är inte det jag vill diskutera nu. Det som larmar oro kring Clinton är det hon visat oss under hennes tid som utrikes minister. Vilket är att det lönar sig med att skapa krig och konflikter så att hon och hennes gelikar till feminister kan få chansen att utöva makt i feminismens och super maktens namn och härlighet. Därav också valet att rikta ut frustrationen på auktoritära män/regeringar i länder som Libyen, Syrien osv. En symboliskt handling för vanmakten de bär inom sig mot sina egna män som behandlat de inget annat än uselt. Men de får genom makten de får av feminismen krafter nu rikta ilska utåt i vår värld och skapa kaos som andra får betala för. http://www.huffingtonpost.com/jeffrey-sachs/hillary-clinton-and-the-s_b_9231190.html

För att inte tala om hur andra länder såsom mitt ursprungsland är också subjekt för Clintons bluff baserade sanktioner som nu drabbar hårt den ekonomiska utvecklingen i landet och ungdomarnas framtidsutsikter till exempel. Vilket är också många gånger varför just ungdomar flyr landet som känt hos migrationsverket. Men varför kan inte inrikes politiken utvecklas mer…. så att den inkorporerade mer om omvärlds kunskaper och frågor än det den gör idag? Kan det vara den omedvetna rasismen eller gammalt hederligt (kolonial) västerländsk storhetsvansinnet som står i vägen för det här också tro? FN som den enda organ att adressera globala frågor känns så fjuttigt och distanserat. Vi måste börja bry oss om vår omvärld mer redan från inrikes perspektiv utan att vi behöver tömma deras population i medelhavet för att göra gott för de. Vi måste bry oss mer vi har ju bara en värld. Tänk om det skulle bildas partier som vill jobba med att öka fred, diplomati och välstånd på global nivå i vår värld? Så populära de skulle bli i dagens fina men själv centrerade population? 🙂 ….N..o…t ! ! ! !

Skämt och drömmar åsido. Vi har nu tack vare miljöpartiet lärt oss att aldrig luras av fromma ideal och fina handlingslösa åsikter igen. Men det mest sorgliga och förlamande känslan jag vittnat om här i Sverige är ändå hur rädd svensken blivit att framstå som en osympatisk människa. Så pass att man indirekt uppmuntras till ännu mer passivitet och social grupptryck att man inte gör något konstruktivt alls. Även när det dör så många flyktingar verkar det för mig som att de fina svenskarna ändå sörjer mest för att dessa människor som dör inte har tur nog att få vara svenskar snarare än att de faktiskt dör. Ändå vill man predika för mig via media om att vara mer human nu som om det är jag som behöver höra det. Man lever i en slags fin roll konstruerad på att man som svensk är så tursam att vara just här i Sverige som har råd med sån fin humanistisk/ feministisk ideal som man absolut inte är bered att släppa eller dela med sig till omvärlden. (Eller rättare sagt som man inte vill dela med sig till den fattiga omvärlden) Men det är just genom att släppa om denna finhets konstruktion och dela med sig av privilegierna vi har som förändring kommer komma. Att skapa mer stabilitet i världen behöver ej för övrigt innebära att man vill tvång utvisa asylsökande och invandrare som inte vill/kan åka tillbaka. Men det öppnar upp möjlighet för de som vill och har möjlighet. Dessutom slipper en mängd människor missledas hit genom at ta hemska risker i tron att det finns riktig frihet och jämnlikhet här

Om man dock vågade under en kort tid bara lägga ifrån sig sina fina image, rädslorna, det bekräftelse hungriga egot för att handla rakt ifrån ren EMPATI däremot så händer något nytt. Det blir verkliga handlingar som inte behöver stöttas med trasiga kryckor som de tomma ”fina åsikter” servat med länge nu! Förväxla ej SYMPATI med empati. Sympati som ju är vad som styrt i politiska ÅSIKTS och opinionsbildningar än så länge handlar mer om att känna med lidande men inte nödvändigtvis förstå varför. Men med en empatisk förmåga förstår man hur det är som det är också. Man kanske till och med förstår då att inte alla flyktingar heller vill fly hit eller annanstans egentligen och kan därför bekämpa orättvisor på annat sätt än (fina åsikter) och lida med offren vilket är allt vi gjort idag.

Många flyktingar vill bara vara trygga, bland sin familj, sitt folk och ha justa framtids perspektiv för sig själva och sina barn precis som alla andra i sina egna hemländer. Vi vet ju att det finns redan partier idag som av egoistiska skäl vill göra något åt detta. De har gärna sina medborgares bästa hänsyn och vill unna sitt land välstånd och privilegier först och främst. Så som ju politiker ska. Jag låter läsaren bestämma helt fritt vilka dessa partier kan vara. Medans jag själv ser 0 skillnad alls mellan de olika partier vi har idag. Bara att de alla vill framstå som bättre än den andra förstås.

Det är ju faktiskt därför vi röstar eller hur? Jag menar hela iden med demokrati är ju baserat på att vi ska rösta fram ledare som delar våra värderingar och vill vårt eget bästa trots allt. Så visst kan vi nu se våra gemensamma värderingar tydligt projicerade ut i verkligheten? Hur de speglar sig överallt i vår värld och i praktiken. Är det inte dags då att ta ansvar på riktigt för det som händer i vår värld? Inte bara genom att leka ”fina” och uppmuntra alla flyktingar att fortsätta ta riskfyllda båtfärd till Europe, men genom att ställa de obekväma frågorna och orsaken till flykten istället. Rikta fokus dit det egentligen bör riktas mot. Dvs de ansvariga, VI konsumenter och våra politiker som vill vårt bästa på andras bekostnad. Kanske kan vi då via politiken ändå bidra till att förrycka lite mindre på stackars fattiga länder så deras sämst ställda medborgare inte behöver fly hit och råka drunkna i havet?

Det finns alltid lika många svar som det finns problem men då krävs att vi är öppna för svaren genom att vi genuint tar an problemen först och inte ger bort det, flyr från det eller förnekar det bara för att sen anklaga andra mindre omtyckta politiker som handskas med det. Vi behöver examinera vår egen inre värld först och främst och sluta skam belägga ifrågasättanden och onödigt rasis stämpla helt obefogat av grupper som påstår sig vara antirasister men själva inte har aning om hur det är att utsättas för rasism. Bara de som utsätts kan egentligen definera vad rasism verkligen är. Så varför ger vi inte rösten till de som kan tala om det istället? Varför ger vi inte proper skydd för de som kan tala? Varför tar inte polisen allvarligt på de hot som redan finns? Hoten som hindrade politkern Alexander Bengtsson att tala och ta plats i politiken är väl typiskt skräck exepmpel på detta. Så vi måste alla oavsett partitillhörighet få frihet att våga omformulera våra ideologiska värderingar om och om igen om vi ska vara progressiva och förverkliga våra dealer om rättvisa och jämnlikhet

Det sista vi alla behöver efter allt kontinuerligt tragik vi sett hittills är att åter tro att feminism eller antirasism kommer lösa våra grova problem som bottnar i djupgående inhuman system som skapats sedan slaveriets start och än är grunden för orättvisorna vi har idag. Att låta oss bli vilseledda genom feminismen som ”metaforiskt talat” är den vita kvinnans bittra känslostormar som pendlar från krigs skapande till godhets spelande dramatik medan vi andra uppmanas att passivt och röstlöst se på när flyktingar far riktigt illa och missleds till att betala det slutliga priset är att lura oss själva.

Vi måste våga öppna ögonen, bli av med den delusionen och bli kvitt den svenska finhets stämpeln, se oss som vi är, så att vi kan våga se andra som de är utan att behöva fixa allting, men istället vara ärligare, jobba lite hårdare, dela av oss mer och hänga med i förändringsprocessen framåt. Det gör vi bäst genom att bidra med verkliga insatser och handlingar vardagligt i vårt liv och på så vis starta god cirkel mot rättvisare världssystem som gynnar ALLA världsmedborgares bästa och inte bara ge med oss för frustrerade, bittra, kvinnors kränkta ego låta över oss härska.

Släpp nu bitterheten och sätt igång att förändra!

In the mean time I’l continue to dream on about peace….

You may say I m a dreamer, but I am not the only one –John Lennon 🙂

Advertisements
Posted on Leave a comment

Defining our new Identity

Defining our Identity by our own terms

Its a weekend agin and I have to be honest I was not entirely sure to be happy or panic at first when I woke up to the sound of the kids playing, shouting and combating about in the background as usual. From a quick glance at the window and my own speculation of the coming weather I knew that this entire afternoon is best spent in the citys head library where they not only have loads of children’s activities but also have a cosy play corner surrounded by comfy soffas, pillows and other energetic playful kids that will definitely entertain my two ruthlessly play loving lively kids. As much as I love them and love to play with them, sometimes I just have to find ways get them entertained while I do some work at the same time. The Library is a good place for that

When they are at this calm but activities field corner though, I know from experience that they are so curious and bussy with their own amusements that they not only ignore me but throw me away as if I was some tired old broken toy. Unless they get into trouble with other little riots like themselves, they want none to do with me. Luckily today seams to turn out to be one such day. By now I have learned to use this to my advantage so good thing I brought my lapptopp with me to do some of my own work in the background sipping latte typing.

Luckily there aren’t many parents here today so I can sit quietly and continue to tapp on my lapptopp like  a maniac without receiving judging looks thrown at me for not being an ”adequate” parent. ”Adequate parent”!? What is that ? Why do I have a feeling that most non white parents have this mildly unease and subconscious fear of being judged by the white norm in public places? Or is it just me? I often feel that most foreigners or non whites have this obligation to prove and be adequate or in some other-way be accommodating or adjusting to the norm that someone else have created for us. Off-course this must have come from years and years of the adjusting process that have been going for a duration of time now among the diasporas. Adjusting to the so called white norm that is.

For a while now I have wondered what ”adequate” really even means and why should I bother to be bothered about someone else expecting that from me? Because in my memory as a young immigrant child in Stockholm it hadn’t just been two different sets of the meaning of the word ”adequate” in the dual cultures that I grew up in but many other ones. Especially when I recall my entire neighborhood at that time. We lived in a suburb where immigrant population was high and it had always been different standards of parenting styles alternating from the Swedish norm but at the same time that we were all adjusting and assimilating to gradually as time went.

In fact I remember as a very young child sitting on the subway with my family wondering and asking my dad as usual a number of irritating questions as some (maybe annoying) kids sometimes do. (And in my family I must have been that one type of kid) Anyway I remember vividly how shocking the new norm that I had arrived to was in comparison from what was ”normal” in my world before.  I kept wondering how funny people looked and acted like in this new country, little did I know the people of this country were also looking at me with similar wonder?

It was a wintery december in the middle of the eighties and as a newly arrived child I consistently and curiously asked my father often with deep sympathy and vague sadness in my heart why and how almost all people in the train we sat on were always so incredibly white? And had so very sharp noses? And such very thin lips? He and my mother just laughed at me and explained simply that this is the way people look like here. But I still doubted and was a little resistent to believe them. I thought that I will prove them wrong soon if I just find and discover normal people like me again around somewhere. They must be somewhere

Maybe people like my grandpa and grandma or my uncles my aunties my friends and cousins, but couldn’t find any, even if turned around every person and took a proper look at them. Surely the entire country can not be affected by a disaster of looking like this I thought hesitantly? Mom and dad must have been mistaking? But eventually I learned to accept that the only brown people who I will see that looked like me/us here were some of those that my family visited or were visited by regularly. But the norm as my parents said was what it was.

And reminiscing with a smile back on the past now just made me realize that the word ”adequate” Is not only outdated and irrelevant for my becoming of me but also doesn’t apply to this generation at all. Not any more and not in the same way. We are not adequate and weren’t meant to be adequate. We were made to think that way. And in this context, It isn’t just an old ghostlike irrelevant word from old memories. But the word ’adequate’ as well as the word ’norm’ are both unnecessary for us today right here and now. It is up to anyone to decide and define how to singlehandedly or collectively reshape themselves and create new norms without specifically adhering to any other norms.

Thus knowing ones true ’self’ and ones identity is so so so very important to us all in order to do that. So get busy living, getting to know and defining yourselves as well as getting the kids to do the same before anyone else or any other words are used to define you and yours. Realizing this also makes me and understand why I have chosen to follow my inner intensions and go on my own path to design forth my coming collection that I am creating with the intuitiv need to redefine my own identity. This way I can also add to all of you with my ancestral cultural Identity. I call it an expression of self love and self definition. I look forward to show the final work soon and hope you will like it too. But for now I like to encourage anyone who is on their path to self love and self definition. To keep going until you get there ! 😉

Posted on Leave a comment

I am not a feminist and I don’t ever want to be one! Ever!

I am not a feminist and I don’t ever want to be one agin! Ever!

Not because I want to defend men. They can do that by them selves if they want to. Nor do I want to be owned, controlled or spoiled by them either. But because I have come to mature and realize that I respect myself enough to call myself simply and clearly a WOMAN now. As if it was not self evident already.  I don’t need extra titles, embellishments or a pronouncements given to me by institutions or others. Nor women or men need define what I am. I know already that I am a strong woman. And that is mine and only ”mine” to define. And I definitely don’t need to be saved nor by men or a group of uppset women who call themselves ”feminists”.

I am already saved spiritually thank you very much. It is not and should not be regarded as shameful to be what nature intended us to be a ”Woman”.  If you don t like and you want to change that then change it. Who am I to judge you.  But I tell you it is of very much virtue to be a woman actually, almost holy. To be a woman and a mother is the most rewarding experience I have ever have by far. Way above all professional tittles i have ever had and will come to have despite being a mother and a …..  w o m a n! (minus the feminist label plus a uterus and a womb) 

What have changed now around me as a woman and a mother is that I have adjusted life and work routines according to mine and my highly prioritized, valuable little kids. Unfortunately something had to be sacrificed in return,,, soooo,,,,unimportant people, events, frenemies and other bagages had to go unfortunately though it was fun and games while it lasted. As for me it lasted enough to let it go. Otherwise there wouldn’t be room for this (feminist free but) fairytale like deeply satisfying purpose full life full of creativity, joy and opportunities. So the choice was obvious. Besides we are just discovering the consequences of feminism and more have to be investigated but from what I have yet detected yet its definitely not pretty at all. But thats another subject   

However I don’t regard being a feminist as less worthy I just feel it doesn’t describe me whole fully anymore. I kind of have grown out of it I suppose. And why cant anyone do that? I still like to view the battling feminists out there as warriors though so it is not shameful to be a feminist either. If you are a proud feminist then be just that. But don’t go insulting others who have different views please it is class less and if not embarrassing. Be a warrior battling for your self or children or what ever you believe is worth fighting for. Because it is only you who can deliver you from whatever you are going through by making the choices that only apply to your life. No one else can truly save you so go fight your fight sister white, yellow, red  or black. As long as you are here on earth alive you will have to fight always. But I highly recommend that you are thoroughly aware of what you are fighting for, about or against for your own sake

So just because you are a feminist doesn’t mean that I view you as less of a human or throw you out without cause. However disrespect me and you are out of my radar forever and ever into molecular nothingness. Other than that I really  don’t have the need to diss encourage you nor anyone else of different views than my self. So go fight your fight. If you know that feminism is what you have to do now in your life ..….then by all means go ahead attain your freedom through that. I and other sisters regardless of what we call ourselves can only serve as support to you maybe even cooperate with you to a certain extent. But at the end of the day a woman should save herself first if she wants to own herself. By no mean should she give her self to feminism, masculinism or any other ”ism”. She is hers and only herself’s owner first and formost.  And through her own shine enlighten the way for other women that need her light during their struggle. A blind can not lead the blind.

For me It is important that I am very clear about this statement as a woman so as to make women more aware that their expectation from political movements such as feminism is a realistic one and that they don’t get exploited by other misguided/misguiding women out there. Oftentimes by women who themselves are not equipped or ready to face reality. Or refuse to actually do the job for themselves and end up consuming others and dragging you with them in their temptingly cosy dark place called hate as well as use you to meet their own ends

Hate and revenge which is prevalent in movements such as feminism as we know is completely unproductive even when it definitely needs to initially be felt first before moving on. And moving on from hate is absolutely essential if one wants to achieve positive results. To say otherwise would be to lie or mislead and miss-use vulnerable women’s energy. And I don’t want to do that because I am 100% sure that any woman can liberate herself by herself even when getting necessary help. If I could get through to this level of peace, power and self appreciation that I gained today despite all the impediments and hell I went through (which I will properly account and address soon) then why couldn’t anyone else

And what better gift to your loved ones is there than your happiness in life? To have someone nearby who can support and spread happiness into almost every aspect of life. But like I mentioned perhaps feminism is a stage in a woman’s life and can be appreciated as such. Just don’t join on it with the expectation that the movement or its participants will liberate you. Don’t assume that they want your best. They cant. Even if they want to. You liberate your self and contribute to them/it by adding your success story that you have in common with women like your self. Thats is the right order

Feminism is simply a platform nor good or bad in my opinion. Tough you do have to be careful of your integrity, your value, your name, your identity and all that is yours alone. Because parasites are everywhere and if you let them they will consume you. So one has to set boundaries everywhere. Not because we don’t trust our friends but because we know there are users and abusers of all sorts out there to prey among the vulnerable and unprotected. Just observe how protected the business world is and how many lawyers there are out there professionally protecting others properties. And what more is more worth to protect than your and your dear ones lives and life quality? One have to protect themselves from all sorts of thieves not just material burglary but theft in regards to ones energy, time mood, purpose, creativity, productivity ans. all that is your wealth

We may be biological alike as women and humans but we are definitely NOT the same. Not everyone are as nice, or innocent as they appear or want to be. Personally I have come to the conclusion that feminism as an all encompassing movement is in deed a battle with very mixed massages, unclear causes and cloudy leaderships. (Sorry to be honest and puncture egos dear white carer, orientated feminist) But obviously the unaddressed and unsolved unfair social differences between women will always stay in the way and will undoubtably cause imbalances as well as misdirections. So we have to find other ways to unify or solve these problems first.

However in my own personal liberation struggle I have arrived to victory now. I have attained my freedom at last. My fight and adventure in life may not be over but I am at peace and free from jealous competitive bitter women as well as controlling and possessive men. Thank God. I thank and respect all the beautiful hearted people I came across along the way. Some which are there still and others not. I love those that still inspire me and all those that have and still are fighting in life to be able to see the sunny side of it. And I also thank and respect the women white, black or of any other beautiful color that have made the decision to leave hate and bitterness behind to join hands with the aim to make a better world as feminists, heroines or just as simply as virtuous  women and divine mothers (minus the feminist label) 🙂

Posted on Leave a comment

Yes to humanism! But what actually is feminism?

Yes to humanism! But what actually is feminism?

Feminism is all about women’s rights isn’t it? And although we have come a long way in the development process for equality between the sexes, one doesn’t have to be a genius to figure out that only a minmal few carefully chosen women are put in privileged positions today while the rest live under constant pressure or are totally ignored. So is feminism about liberating all women or only the very few chosen ones?  Humanism on the other hand is comprehensible and easier to understand. You either have empathy or you don’t. You are either a humanist or you are not and your actions will quickly reveal you of your claim to be one or not (although we are are all in different developmental stage off course). But the important aspect of humanism in contrast to feminism is that it is about “doing” the right thing that most of us instinctively feel deep in our core to “do”. Another definition of humanism is the realisation of the fact that all humans no matter what race, sex, lifestyle or religion are equally worth at the bottom. Well at least that is the ideal that we as society hope to achieve and yes in my opinion we  still have a whole lot more to learn and apply to our lives to obtain this. But the concept of humanism is still much clearer to use as a common goal for all. When I compare these two ideas/philosophies I still find that humanism is a much more helpful tool to use as a compass in actually attaining the ultimate equality between the sexes which feminism cant seem to bring.  The history of humanism is more established and genuinely rooted deeply in our societies as well as supported by law constitutions almost all over the world even when injustices still happen  

As a mother to a boy and a girl myself I try to constantly be aware that I give both my kids a fair chance and encouragement to realize their purpose and goals in life until they can do that for themselves. It is never to early to start engaging or helping them figure out what and how they want to spend their lives here on earth. I do know it is relatively easy not to worry so much and relax a tad bit about their life plans when they are so young. But the sooner you bring routines, order and discipline in the household the less conflicts and drama is my experience. This is probably more or less ( and maybe better or worse) like how almost all modern families carry on their lives as families I assume?

Back to my question about feminism. How does feminism as a movement serve equality to humans here today and in our families? A predictable answer is that it helps the female in a family household to find strength and be empowered by being inspired of other strong females or role models right? And since women have been and still are repressed by the patriarchal structural power, feminism undoubtedly is still serving as an ”anti patriarchal structure”. Metaphorically speaking this resembles much like initiating  a war between the sexes really. The idea is of feminism is a good intension initiated from some very courageous women in different eras of history, by which our world is greatly improved today. As a woman who battled and still battles for my own freedom from previous controlling relationships, societies expectation of me ans, I too feel the need to question my self of my role in this world as a female as well. Which I believe is the starting point for most of the feminists in history too before they geared up to battle in big or small ways and deal with their own privat matters that turned out to be an official issue in regards to equality for all women.

These women in history simply bumped into hinderances in their private lives which demanded their courage hence dealt with the issues that they shared in common with other females perhaps without knowing they were changing the games in the system. Together or individually they managed to push boundaries and limitations. To call them feminists now in my opinion is to limit and reduce these heroines down to what have become some sort of a fancy label that ”feminism” is today. ”Heroines” sounds more relevant and appropriate, at least it doesn’t put them in a box. A box that one can kidnap or buy into for seeming to appear as politically correct. This behavior is very apparent in most political campaigns and structural systems that rather talk the talk of feminism but don’t deliver any significant changes or progressive results.

Other confusing contribution to this box called feminism is off course men who call themselves feminists which really is another heading to be discussed separately in another article that I most probably will write about here soon. But I just want to point out here the ambiguous and blurred picture that feminist men add to blur the movement even further.  I understand and like many welcome the role of supporting males to the struggle women face but to call oneself a feminist as a man sounds confusing and sends warning signals to the defense department of my awareness. And the signal is repetitiv but mildly alarming me to be careful with a chap like this.  What I am trying to illustrate in words is really the difference between what the female heroines of the past did and sacrificed versus what we modern women/people are not doing. Instead of actually contributing to the movement (box) by helping in small or big ways many often just stripp the movement off its glory for own agendas and profits in order to appear as though they are

This is unfortunately what I am observing about feminism today. The thirsty need to own, associate or milk out whatever possible of the label called feminism. Few wants to give for it, to struggle for it but all want to get the glory from it. This is so apparent in our modern society both among individuals and political systems of today. It has become a hot trend that you show at social gatherings and events.  A desperate attempt to appear as more feminist than any other political party, company or individual is considered status issue.

In many political systems its gone so far that maintaining the illusion of equality by choosing a few obedient women will even discriminate men as well as other races with more merits. These chosen few womens appearance as ”role models” or ”proof” of maintaining equality in the system is a bait for younger girls to do anything for the men still in power. Contrary to the original idea of the feminism movement, now the movement kidnapped/bought of by some fake feminist patriarchal power is yet controlling women but in slyer ways using the most desperat ones

This is done mostly through manipulation or corrupted individuals coming bout to agreement in the name of ?…… yes feminism!. So instead of achieving, earning and owning their own glory women now not only serve as puppets but also mislead an entire young generation of women. to waist their lives appeasing men and being robbed of their free will and own power. Completely contradicting the values of feminism yet running under the shiny label of feminism it self. These acts of traitor-ship and double-morally conning one self by conning the masses are not only ruining the movement itself but also overlooking other competent and potential women who most likely would be better leaders for future generations. How is that equality?

An obvious example of this can be perceived in the coming US presidential vote with Hilary Clinton. Needles to say that I much prefer Clinton against Trump, but I can’t help to wonder how many other competent female leader have been ignored in favor of one woman that the system managed to present to the voters? But even more importantly this coning behaviour in politics and in general population reflects how far behind the work of equality actually is in reality and everyday life, as a pose to the classic feminism rhetorics we all hear.  This is considered to liberate women today?