Posted on Leave a comment

Kommer flyktingarna någonsin sluta att fly?

Kommer flyktingarna någonsin sluta att fly?

Vi har nu i några år i rad sett om och om hur det faller in barn kvinnor och män i Medelhavets botten. Människor precis som oss alla. Flyktingar precis som jag en gång i tiden var. När min modiga mor flydde med oss fyra små barn för mer än 30 år sedan så var det inte havet som hon behövde vara rädd för under den långa flykt färden genom ett krigs härjat nordöstra afrikanskt savann. Det var skräcken att bli attackerad av vilda djur eller ”vilda” soldater som höll henne sömnlös om nätterna tror jag. Hennes oros tankar pendlade mellan om vi överhuvudtaget skulle klara resan alls till vilken av hennes ungar hon kanske skulle förlora genom den farliga färden. Det måste ha varit rent av tankemässigt tortyr för henne då hon fick höra att det vart andra mammor vars liv råkat riktigt illa ut och slutat upp som rovdjurs mat bland annat hemskheter mödrar kan råka ut för i sådana omständigheter. Men tack vare att mina föräldrar hade sett till att vi barn vart väl vaccinerade sen tidigare därmed slapp åkommor samt min mammas utomordentliga flykt plan grundad i djup tron på den otroliga ”tur” vi kom att ha, klarade vi oss förbi flera äventyr, byar och länder in till storstaden Khartoum alla helt välbehållna. Därifrån vart det raka vägen flyg väg för att förenas med vår far i Sverige

Så om någon har aning om hur flyktingar har det där ute så är det människor som mig, som oss f.d. flyktingar. Vi av många förstår att det inte är lätt det som många familjer får gå igenom i flykten även om det var en annan tid och man hinner glömma mycket nu. Ibland undrar jag om vi alla människor inte vart flyktingar någon gång, bara man går långt tillbaka i tiden. Säkert har det vart någon i allas familj som på 1200 talet eller tidigare/senare behövt fly från/till ett annat område i världen för att få börja om på nytt undan hot och förföljelser av alla slags. Själv känner jag att flykten undan den kroniskt strukturellt dolda rasismen vi har i vårt samhälle här är den svåraste att fly ifrån även om jag med hela mitt väsen instinktivt vill hela tiden, Istället kämpar jag dock med att blotta den så mycket jag kan numera. Så länge jag är här så är det ett bestående kamp. På så vis också medvetet skapa en bättre förändring kring min närhet till att börja med. Annars förmodar jag att många flyktingar lyckas ändå generellt etablera sig väl in i sina nya hemländer, vilket är tröstande. Ändå är det tragiskt sorgligt när det inte blir så för andra familjer. Familjer som drunknar, massor med människor som förlorar någon älskad till Medelhavets botten. Det till och med skrivs och sjungs berörande vemodiga låtar i våra ursprungs hemländer för både offren och deras sörjande familjer. Här i väst har vi sett deras tragedi på tv nu så många gånger att det börjar kännas som på film, allmän dokumentär eller annat program som vi har syn på medan vi bläddra vidare till roligare underhållning.

På youtube kan man se hur många klipp som helst av den allra sista tiden som dessa människor levde innan deras stela döda kroppar fanns flyttande längst stränderna att hitta. I ett av de senaste klippen jag såg så vart det hjälp organisationer i närheten med gummi båtar som kunde assistera till att rädda liv. Men man kunde klart se i klippet att det inte pågick stort hjältedåds aktiviteter. Vilket fick mig att fundera lite på den som spelade in klippet på sin mobil och vittnade stillsamt allt detta tragik. Det har kommit att bli ett typiskt signum för vår tid det här med att reflexmässigt ta fram mobilen för att dokumentera, imponera eller rapportera framför att reagera mänskligt och lämpligt. Även inför döden. Hur tänker man när man ser människor som håller på och dör framför ögonen på en medan man spelar in live tänker jag för mig själv? Jag klandrar inte utan bara frågar för att förstå och är tacksamt medveten att jag slapp veta trots allt. Jag får fortsätta hoppas att vi människor är bättre än så här, men är samtidigt smärtsamt medveten om verkligheten som är långt ifrån de fina idealen vi vill gärna ha här långt bort från det tragiska.

Jag kan inte tänka mig hur offren måste känt inombords när de sett den passivitet som åskådade de i sina sista minutrar. Eller sorgligt nog så kanske tänkte de att endast vita flyktingar var värt att räddas och gav själva upp för tidigt? Outtalad rasism finns trots allt överallt även bland flyktingar. Jag vet inte hur de tänkte. Eftersom media sällan sänder oss deras egna berättelser utan rapporterar helst när de redan dött, håller på dör eller om storyns innehål passar oss åhörare lämpligast här. Men jag vet att många av de som konstant dör i medelhavet är från samma kontinent eller land som jag kom ifrån. Så det skär riktigt ordentligt i mitt och mitt folks hjärta varje gång jag hör om sådana katastrofala rapporter. Hur än tårarna svider i ögonen dock slutar det inte att drunkna barn och vuxna bara för det. Det fortsätter komma halv trasiga, slitna, fullproppade fiskbåtar lastandes desperata ungdomar och familjer om och om igen. När ska det sluta? Hur ska man få detta att sluta? Varför flyr de? Vad kan vi göra för att de ska sluta fly? Jag hör ingen som diskuterar dessa frågor öppet i någon debatt som komplement till de oändligt livliga argumenten för eller mot mottagandet av flyktingar eller gränssättningar. De som nämnt gränserna som lösning för det här problemet har hittills vart röster från högerextremister med deras grovt förenklade inhumana resonemang. Men nu har nästan alla andra politiker kommit ut ur deras krackelerade ”fina” åsikts fasader och förenats i gemensamma tankebanor. Äntligen så har de börjat smyga ut ur deras inre gömmor för den smyg rasism de förnekat inom sig själva länge och djupt ner. Frihet förtjänar alla trots allt. Snart kanske även de som flyr finner friheten? Det sägs ju att sanningen befriar…

De som fört debatten å dessa flyktingars vägnar däremot har tagit i väl för mycket med sympati propaganda som kanske har börjat att få bakslag nu. Vilket man egentligen inte kan hjälpa än att läsa det som signal om att huvud syftet med det kanske ändå var att väcka samvete därmed även intresse för det egna partiet samtidigt framstå som bättre och godare än resten. Så funkar väl politik kanske? Jag är inte expert i politiska system och kampanjer direkt. Jag bara observerar och illuminerar uppenbara beteenden och mönster jag ser från mitt perspektiv. Men kan inte heller hjälpa att undra varför det inte ska gå att administrera vår värld och system på ett mer genuint just sätt? Varför är vi så ovilliga att göra rätt och rättvist på riktigt här i väst? Det borde vara fler där ute som frågar sig den frågan på allvar med allt vad det innebär i form av uppoffringar eller justeringar i vårt system och därmed liv. Är det för att vi är rädda?

Eller är vi kanske inte bereda för riktiga förändringar helt enkelt får jag gissa.  Så förändringen får istället komma oss som överraskning liksom den gjort i politiken de senaste åren. Denna gång kanske från högre rättvisare makter istället får man hoppas. För förändring är ju vad livet själv handlar om trots allt, och det slipper väl ingen. Men varför har vi då moral och etik som ganska mycket styr våra politiska system om vi inte ens kan hjälpa flyktingarna innan de behövde fly men är så involverade när de väl flyr? Kanske är det ett självbedrägligt beteende om vår behov av att verka goda när vi egentligen bara rädda? http://fof.se/blogg/birgitta-forsman/var-narsynta-moral

Sällan får debatter som diskuterar orsaken till flykt och krig proper fokus i svenskt media. Man är så motvillig och rädd att ifrågasätta uppåt och tar istället för sig av obegränsad lidande genom att fokusera på stackars flyktingoffer trots att ingen särskild entitet verkar för att förändra deras situation till det bättre på ett allvarligt och långsiktigt sätt. Det är fritt fram för vemsomhelst att ta för sig av deras offerstatus som skänker den gode svensken ett gott rykte för så lite. Samtidigt vet vi att det inte är någon hemlighet att Sveriges stora kompis USA skapat grunden till allt detta elände. Hillary Clinton själv erkänner ju det med alldeles egna ord https://youtu.be/WnLvzV9xAHA. Clinton som nu är högaktuell som kandidat med möjligheten till att bli den första kvinnliga världs terroristen…menar presidenten vi haft är förstås mer fin putsad och omstylad som feminist ikon nu enligt den västerländska senaste trenden

Att hon är den enda kvinnliga kandidaten är trots allt den mest bidragande faktorn till att hon överhuvudtaget är en kandidat. Men sådana är våra värderingar här i väst som sagt. Som om de andra kvinnliga stats ministrarna i andra länder i världen vi har haft inte hade någon betydelse för kvinnliga framgångar i vår gemensamma kvinnohistoria? Men det är inte det jag vill diskutera nu. Det som larmar oro kring Clinton är det hon visat oss under hennes tid som utrikes minister. Vilket är att det lönar sig med att skapa krig och konflikter så att hon och hennes gelikar till feminister kan få chansen att utöva makt i feminismens och super maktens namn och härlighet. Därav också valet att rikta ut frustrationen på auktoritära män/regeringar i länder som Libyen, Syrien osv. En symboliskt handling för vanmakten de bär inom sig mot sina egna män som behandlat de inget annat än uselt. Men de får genom makten de får av feminismen krafter nu rikta ilska utåt i vår värld och skapa kaos som andra får betala för. http://www.huffingtonpost.com/jeffrey-sachs/hillary-clinton-and-the-s_b_9231190.html

För att inte tala om hur andra länder såsom mitt ursprungsland är också subjekt för Clintons bluff baserade sanktioner som nu drabbar hårt den ekonomiska utvecklingen i landet och ungdomarnas framtidsutsikter till exempel. Vilket är också många gånger varför just ungdomar flyr landet som känt hos migrationsverket. Men varför kan inte inrikes politiken utvecklas mer…. så att den inkorporerade mer om omvärlds kunskaper och frågor än det den gör idag? Kan det vara den omedvetna rasismen eller gammalt hederligt (kolonial) västerländsk storhetsvansinnet som står i vägen för det här också tro? FN som den enda organ att adressera globala frågor känns så fjuttigt och distanserat. Vi måste börja bry oss om vår omvärld mer redan från inrikes perspektiv utan att vi behöver tömma deras population i medelhavet för att göra gott för de. Vi måste bry oss mer vi har ju bara en värld. Tänk om det skulle bildas partier som vill jobba med att öka fred, diplomati och välstånd på global nivå i vår värld? Så populära de skulle bli i dagens fina men själv centrerade population? 🙂 ….N..o…t ! ! ! !

Skämt och drömmar åsido. Vi har nu tack vare miljöpartiet lärt oss att aldrig luras av fromma ideal och fina handlingslösa åsikter igen. Men det mest sorgliga och förlamande känslan jag vittnat om här i Sverige är ändå hur rädd svensken blivit att framstå som en osympatisk människa. Så pass att man indirekt uppmuntras till ännu mer passivitet och social grupptryck att man inte gör något konstruktivt alls. Även när det dör så många flyktingar verkar det för mig som att de fina svenskarna ändå sörjer mest för att dessa människor som dör inte har tur nog att få vara svenskar snarare än att de faktiskt dör. Ändå vill man predika för mig via media om att vara mer human nu som om det är jag som behöver höra det. Man lever i en slags fin roll konstruerad på att man som svensk är så tursam att vara just här i Sverige som har råd med sån fin humanistisk/ feministisk ideal som man absolut inte är bered att släppa eller dela med sig till omvärlden. (Eller rättare sagt som man inte vill dela med sig till den fattiga omvärlden) Men det är just genom att släppa om denna finhets konstruktion och dela med sig av privilegierna vi har som förändring kommer komma. Att skapa mer stabilitet i världen behöver ej för övrigt innebära att man vill tvång utvisa asylsökande och invandrare som inte vill/kan åka tillbaka. Men det öppnar upp möjlighet för de som vill och har möjlighet. Dessutom slipper en mängd människor missledas hit genom at ta hemska risker i tron att det finns riktig frihet och jämnlikhet här

Om man dock vågade under en kort tid bara lägga ifrån sig sina fina image, rädslorna, det bekräftelse hungriga egot för att handla rakt ifrån ren EMPATI däremot så händer något nytt. Det blir verkliga handlingar som inte behöver stöttas med trasiga kryckor som de tomma ”fina åsikter” servat med länge nu! Förväxla ej SYMPATI med empati. Sympati som ju är vad som styrt i politiska ÅSIKTS och opinionsbildningar än så länge handlar mer om att känna med lidande men inte nödvändigtvis förstå varför. Men med en empatisk förmåga förstår man hur det är som det är också. Man kanske till och med förstår då att inte alla flyktingar heller vill fly hit eller annanstans egentligen och kan därför bekämpa orättvisor på annat sätt än (fina åsikter) och lida med offren vilket är allt vi gjort idag.

Många flyktingar vill bara vara trygga, bland sin familj, sitt folk och ha justa framtids perspektiv för sig själva och sina barn precis som alla andra i sina egna hemländer. Vi vet ju att det finns redan partier idag som av egoistiska skäl vill göra något åt detta. De har gärna sina medborgares bästa hänsyn och vill unna sitt land välstånd och privilegier först och främst. Så som ju politiker ska. Jag låter läsaren bestämma helt fritt vilka dessa partier kan vara. Medans jag själv ser 0 skillnad alls mellan de olika partier vi har idag. Bara att de alla vill framstå som bättre än den andra förstås.

Det är ju faktiskt därför vi röstar eller hur? Jag menar hela iden med demokrati är ju baserat på att vi ska rösta fram ledare som delar våra värderingar och vill vårt eget bästa trots allt. Så visst kan vi nu se våra gemensamma värderingar tydligt projicerade ut i verkligheten? Hur de speglar sig överallt i vår värld och i praktiken. Är det inte dags då att ta ansvar på riktigt för det som händer i vår värld? Inte bara genom att leka ”fina” och uppmuntra alla flyktingar att fortsätta ta riskfyllda båtfärd till Europe, men genom att ställa de obekväma frågorna och orsaken till flykten istället. Rikta fokus dit det egentligen bör riktas mot. Dvs de ansvariga, VI konsumenter och våra politiker som vill vårt bästa på andras bekostnad. Kanske kan vi då via politiken ändå bidra till att förrycka lite mindre på stackars fattiga länder så deras sämst ställda medborgare inte behöver fly hit och råka drunkna i havet?

Det finns alltid lika många svar som det finns problem men då krävs att vi är öppna för svaren genom att vi genuint tar an problemen först och inte ger bort det, flyr från det eller förnekar det bara för att sen anklaga andra mindre omtyckta politiker som handskas med det. Vi behöver examinera vår egen inre värld först och främst och sluta skam belägga ifrågasättanden och onödigt rasis stämpla helt obefogat av grupper som påstår sig vara antirasister men själva inte har aning om hur det är att utsättas för rasism. Bara de som utsätts kan egentligen definera vad rasism verkligen är. Så varför ger vi inte rösten till de som kan tala om det istället? Varför ger vi inte proper skydd för de som kan tala? Varför tar inte polisen allvarligt på de hot som redan finns? Hoten som hindrade politkern Alexander Bengtsson att tala och ta plats i politiken är väl typiskt skräck exepmpel på detta. Så vi måste alla oavsett partitillhörighet få frihet att våga omformulera våra ideologiska värderingar om och om igen om vi ska vara progressiva och förverkliga våra dealer om rättvisa och jämnlikhet

Det sista vi alla behöver efter allt kontinuerligt tragik vi sett hittills är att åter tro att feminism eller antirasism kommer lösa våra grova problem som bottnar i djupgående inhuman system som skapats sedan slaveriets start och än är grunden för orättvisorna vi har idag. Att låta oss bli vilseledda genom feminismen som ”metaforiskt talat” är den vita kvinnans bittra känslostormar som pendlar från krigs skapande till godhets spelande dramatik medan vi andra uppmanas att passivt och röstlöst se på när flyktingar far riktigt illa och missleds till att betala det slutliga priset är att lura oss själva.

Vi måste våga öppna ögonen, bli av med den delusionen och bli kvitt den svenska finhets stämpeln, se oss som vi är, så att vi kan våga se andra som de är utan att behöva fixa allting, men istället vara ärligare, jobba lite hårdare, dela av oss mer och hänga med i förändringsprocessen framåt. Det gör vi bäst genom att bidra med verkliga insatser och handlingar vardagligt i vårt liv och på så vis starta god cirkel mot rättvisare världssystem som gynnar ALLA världsmedborgares bästa och inte bara ge med oss för frustrerade, bittra, kvinnors kränkta ego låta över oss härska.

Släpp nu bitterheten och sätt igång att förändra!

In the mean time I’l continue to dream on about peace….

You may say I m a dreamer, but I am not the only one –John Lennon 🙂

Advertisements

Leave a Reply